Få gånger kissar gubbrocksmaffian i kvällspressen offentligt av upphetsning. När Bob Dylan släpper album står de dock uppradade som Manneken Pis längs Stockholms gator. Numera, vill säga. På 80-talet var det andra tongångar, Dylan var religiös och introvert. Kritikerna på drakarna tävlade i att dödförklara Dylan. Då fanns ingen hejd på hur illa de ansåg hans album lät. Vi andra tyckte nog herr Zimmerman var rätt intressant och spännande att sätta på. Numera, efter 1990, ska vi alla utropa hyllningar i kör vad än Dylan gör. Kommer karlen hit och lyckas frasera en låt rätt per konsert är det en vidunderlig händelse. - På 80- talet lät artisten utmärkt på sina turnéer med Tom Petty och Santana. Perfekta konserter med bra låturval. Numera ska vi jubla åt obskyra LP spår från "New Morning" där ingen, med normal hörsel perception, kan uppfatta texten. Tyvärr, men så är det. Undertecknad hade hoppats allt hade varit annorlunda, men vägrar skönmåla verkligheten. Förra albumet "Time Out of Mind" blev så hyllat att orkanen av jubel ännu inte har mojnat ut. Varför? För att Dylan var cynisk och gubbgnällig? För att alla låtarna var entoniga och träiga? För att kritikerna sade att detta var fantastiskt? Ok, albumet var väldigt bra på 2,3 ställen. Klassiskt faktiskt. Men hur många, handen på hjärtat, har lyssnat på det rakt igenom utan att blanda ihop låtarna? Hur många har satt på albumet senaste året?

"Love & Theft" börjar med en stomprockare som ska ha en ordvändningstext på klassiskt bluesvis. Tycker nog att "Wiggle, Wiggle" från "Under the Red Sky" är en mycket bättre låt. "Mississippi" gav Dylan till Sherryl Crow. Nu spelar han den själv. Det är synd. I Crows version levde låten. Dylan gör sitt bästa för att långsamt ta livet ur den här adrenalinkicken. Till slut lyckas han med sitt dåd, tyvärr. "Summer Days" svänger men swingrock är inte kul. Inte alls. Låten gör en pinsamt berörd. Vad sjunger Dylan om? Texthäfte, tack. Man kan omöjligt höra sången i det höga tempot. Dylan klarar inte högtempolåtar längre, det har ju konserterna avslöjat för längesedan. Att spela in en sådan typ av låt tyder på dåligt omdöme. "Bye and Bye" ska antagligen visa hur sofistikerad Dylan är. Musikaliskt hamnar vi innan rockens tid. Dylans akademikerfans kommer älska den här låten. Texten handlar om mogna kärleksrelationer. Angelägen och bra. "Lonesome Day Blues" är bluesgung med typisk genre text. Kan bli en livefavorit. Den är lite för lång på albumet, dock. Texten saknar slutpoäng, en sådan ska en låt som denna innehålla. Dåligt hantverk. På 60 talet radade mannen upp sådana här låtar, fast med fantastiska slutklämmar i texten. The times they are a-changin, Mr Jones!

"Floater (Too Much to Ask) besvärar lyssnaren med dålig entonig sång. "High Water (For Charley Parker) är Dylans hyllning till de gamla mästarna. Persongalleriet i texten påminner om amerikansk musiks hall of fame. Låten är väldigt bra. Albumets bästa rent av. Kanske får den liv efter albumet också? "Moonlight" kommer däremot aldrig få luft under vingarna. En ointressant text till en jazzballad. Inte vidare lyckat. "Honest With Me" är något så ovanligt som en lyckad rocklåt i "Highway 61 Revisited" stil. Låten har pondus. Musikaliskt bäst på hela albumet. En klar live låt som kommer få långt liv i Dylans setlista. Gillar man inte musikformen så är låten monoton och aningen för lång. "Po Boy" innehåller bra gitarrspel, bra sång men är tråkig. "Cry a While" är ytterligare ett misslyckat försök att göra sofistikerad musik. Hör hellre på "Mr Bojangels" från "Dylan" albumet. Avslutande "Sugar Baby" är så intetsägande att man glömmer låten innan albumet snurrat färdigt i CD spelaren.

Någon mot Bob Dylan elakt sinnad person har sedan paketerat med en bonus CD med två låtar från början av 60 talet, " I Was Young When I Left Home" och en version av "The Times They are a-changin`. Vill man visa att artisten var bättre för 40 år sedan? Varför detta påhopp? Obegripligt, fullständigt obegripligt tilltag. Bob Dylan har tillräckligt med problem med sin karriär, varför ska skivbolaget börja driva med honom på detta viset. Stackars Bob! Problemet med Dylans nya musik är att han inte längre är intresserar i lyriken. Sällan har väl det påståendet bevisats bättre än med bonus CD:n som direkt jämförelse. Musikaliskt är "Love & Theft" ypperligt. Bra spelat och producerat. Jack Frost och musikerna är väl värda allt beröm de fått i massmedier. Dylan gör dem dock en björntjänst genom att leverera sina sämsta texter och sånginsatser någonsin. Dylan sade 1981 att han tänkte spela in instrumental musik. På den tiden tog han åt sig av recensenternas eviga sågande av de religiösa texterna. Nu borde han tagit steget rakt ut och spelat in utan vokala insatser. Det hade blivit ett bättre album.

"Mycket väsen för ingenting" eller "Kejsarens nya kläder" är rubriker som skulle passa utmärkt på denna recension. "Love and Theft" är sämre än "Slow Train Coming", " Planet Waves" eller "Oh Mercy". "Infidels" från 1985 är ett storverk i jämförelse med de senaste årens produktion. Att Dylan ser ut som en Willy DeVille wanna-be på omslaget gör inte saken bättre. Om detta är ett bättre album än artistens förra kan verkligen diskuteras. Inget av dem är dock något som kommer att gå till historien. Dylan försöker numera framstå som "Mr American Music", har han inte missuppfattat sin roll? Det är när mannen skriver om sitt eget livsöde han berör. Dylan är den ende ur sin generation som kan vara självcentrerad och beröra. Det är hans bidrag till konsten. Musikern Dylan är som allra bäst ointressant. När han då gör ett album där musiken talar är det ett dåligt album.

Betyg: 2/5